Min historia

Rebecca Svensson

Föreläsningar & Workshops


När någon ber mig beskriva min uppväxt får jag alltid tänka till. Vilka av alla delar ska man lyfta? Vad är viktigast för att få fram vem jag är? Min uppväxt har varit präglad av sorg, fysisk och psykiskt våld, separation och ångest men också kärlek, glädje och en kämparvilja utan dess like.


Jag blev placerad i familjehem första gången när jag var fyra år gammal. Sedan dess har livet varit en berg- och dalbana. Med en frånvarande pappa och en missbrukande mamma har jag flyttat mellan olika städer, bytt skola över åtta gånger och bott på flera olika familjehem och barnhem. Jag har sett och upplevt saker inget barn ska behöva se eller uppleva. Som litet barn lärde jag mig snabbt hur jag var tvungen att bete mig för att överleva. För att vinna kärlek och undvika att bli utsatt för våld. Redan som femåring såg jag mig själv som familjens beskyddare och såg det som min uppgift att ta hand om min mamma och mina syskon. Jag minns känslan av det kalla gruset som skar in under fötterna på mig när jag en gång fick springa barfota mitt i natten till närmsta granne för att ringa polisen när mamma blev misshandlad. Något av det smärtsammaste var dock när min lillasyster dog av en överdos 2010. Jag får ofta frågan varför just jag? Varför klarade jag mig så bra? Varför inte min syster?

 

Många skulle definera mig som "maskrosbarn". Jag själv, gillar inte den definitionen. Ingen gillar maskroser, en maskros är ett ogräs som de flesta inte vill ha i sin trädgård. Det blev ändå så jag blev definerad av andra under senare delen av min uppväxt när det stod klart för min omgivning att jag skulle "klara mig". Ett ogräs som som överlevt prövningen. Att bli kallad för maskrosbarn var ytterligare en stämpel jag inte ville ha. Om jag promt måste placeras i ett fack, så ser jag mig som en lotusblomma. Lotusblomman är en magnifik och vacker blomma som har sina rötter i dyn men växer upp över vattenytan, och som jag, tar den sig igenom skiten och blommar ut.

 

När jag fyllde 18 år begärde jag ut min dokumentation från de olika socialtjänster jag och min familj haft kontakt med. Jag hoppades att det skulle bli den pusselbit som saknades och svara på de frågor jag hade. Det hade motsatt effekt. Det skapade mer ilska och oförståelse för hur socialtjänsten agerat. Jag kände mig kränkt.

 

Så varför klarade jag mig? Det var ju inte tack vare socialtjänsten? Det är en fråga jag spenderat många timmar tillsammans med. En del av jakten på svaret ledde mig in på socionomprogrammet och senare till att arbeta med utredningar med barn och unga. Under denna tid begärde jag även ut all min dokumentation igen. Med min utbildning och egen erfarenhet av utredningsarbete kom även insikten om varför saker blev som de blev under min uppväxt. Att det inte handlade om onda vuxna, vilket var den bild jag hade av socialtjänsten som barn.

 

Ju mer kunskap jag skaffade mig, desto mer kände jag ett behov av att få förmedla min upplevelse. Min upplevelse av att växa upp som utsatt barn och min upplevelse som barn inom socialtjänsten. Genom att göra detta hoppas jag kunna bidra till en ökad förståelse för vikten av hur och vad man som socialarbetare väljer att dokumentera och en ökad förståelse för barn som jag.